DI hittar på ett samhällskontrakt som ingen kan skriva under

daniel norinSamhälle och politik13 timmar sedan

Dela

Hem
AI
Samhälle och politik
DI hittar på ett samhällskontrakt som ingen kan skriva under

Dagens Industri publicerar en debattartikel om att AI kräver ett nytt samhällskontrakt. Det låter viktigt. Det ser viktigt ut. Rubriken är gedigen, argumenten välformulerade och tonen bekymrad på ett väluppfostrat sätt. Men när man läser färdigt och försöker hitta något konkret att ta med sig hem, sitter man där med tomma händer och en svag känsla av att ha blivit lurad på tio minuters livstid.

Det är dags att ta debatten på allvar och ställa de frågor som DI inte ställer.

Innehållsförteckning

Vad debattartikeln faktiskt levererar

Tanken att AI kräver ett nytt samhällskontrakt är inte fel. Den är faktiskt ganska träffsäkert formulerad. Problemet är att DI-debattens version av resonemanget konsekvent stannar vid diagnosen. Det är som att konstatera att huset brinner, sedan hålla ett tre timmar långt seminarium om brandvarnare och gå hem nöjd med sig själv.

Frågorna som faktiskt borde ställas saknas. Vem ska skriva det här kontraktet? Vilka ska förhandla? Vem betalar när det verkligen gäller? Och framför allt: vem skyddas av kontraktet och vem hamnar utanför? De frågorna är jobbiga och kommersiellt känsliga, och den typen av affärstidningsdebatt tenderar att undvika dem med kirurgisk precision.

Det faktum som DI inte nämner om Sveriges AI-läge

Låt oss börja med lite verklighetsförankring. Sverige rankades på plats 17 globalt i Global AI Index 2025. Bara 40 procent av svenska anställda använder AI dagligen eller veckovis, jämfört med ett globalt snitt på 65 procent. Tre av fem svenska anställda har fått mindre än fyra timmars AI-utbildning totalt. Fyra av fem icke-användande företag uppger kompetensbrist som huvudorsak till att de inte kommit igång.

Det är inte en bild av ett land som är redo att förhandla ett nytt samhällskontrakt för AI-åldern. Det är en bild av ett land som fortfarande håller på att läsa instruktionsboken.

AI-kommissionens färdplan konstaterar att Sverige halkar efter inte bara globalt utan även inom EU, och att konsekvenserna för arbetsmarknad och välfärd kan bli allvarliga. DIGG och McKinsey beräknar att AI kan generera besparingar inom offentlig sektor på upp till 140 miljarder kronor per år, motsvarande fem procent av de totala offentliga utgifterna. Implement Consulting Group uppskattar att en fullskalig implementering av generativ AI kan öka Sveriges BNP med nio procent på tio år. Om implementeringen däremot fördröjs krymper vinsten till två procent.

Det är en sjusiffrig skillnad som det verkar krävas en debattartikel i DI för att man ska börja prata om. Välkommen.

Sam Altman kom med sitt kontrakt och det är ingen slump

Det mest konkreta förslaget på ett nytt samhällskontrakt för AI-åldern kom i april 2026 från Sam Altman, vd för OpenAI. Hans policydokument innehåller robotskatter, en statlig investeringsfond likt Norges oljefond, fyradagarsvecka med full lön och vad han kallar “rätt till AI” likt tillgång till el och internet.

Det låter generöst. Det är också ett bolag med 900 miljoner ChatGPT-användare per vecka, intäkter på 10 miljarder dollar i årstakt och en affärsmodell byggd på att ersätta mänskligt arbete, som nu föreslår hur samhället ska hantera konsekvenserna av att mänskligt arbete ersätts. Axios beskrev dokumentet träffande som “lika delar bolagsstrategi och politiskt styrdokument”.

Intressekonflikten är inte subtil. Det är ungefär som om Philip Morris i sin tid hade skrivit den nationella tobakspolicyn och sedan förklarat att det handlar om folkhälsa. Välmenande, möjligen. Strategiskt fördelaktigt för avsändaren, definitivt. Och precis den sortens situation som en seriös affärstidning borde dissekera i stycken, inte referera till som ett konstruktivt bidrag till debatten.

Siffrorna som borde sätta skräck i alla som läser DI

World Economic Forums Future of Jobs Report 2025 är inte en rapport man diskuterar vid middagsbordet om man vill sova gott. Globalt väntas 92 miljoner jobb försvinna till 2030 till följd av teknikutveckling och automatisering. Samtidigt förväntas 170 miljoner nya jobb uppstå. Nettoeffekten är positiv på pappret. Men det är inte papper som pendlarparet i Södertälje lever på.

Arbetsförmedlingens egna beräkningar är minst lika talande: 21 procent av dagens arbetade timmar i Sverige väntas automatiseras under de kommande tio åren. Det motsvarar drygt en miljon jobb. De yrken som drabbas hårdast är lagerarbetare, kassabiträden, post- och banktjänstemän och administratörer. De som gynnas är data- och AI-specialister, ingenjörer och analytiker.

Med andra ord: de som redan har det bäst ställt vinner mer. De som redan är mest utsatta förlorar sina jobb. Det är inte ett nytt samhällskontrakt som behövs. Det är ett erkännande av att det nuvarande kontraktet systematiskt gynnar dem som sitter och skriver om det i stället för dem som lever med konsekvenserna.

Arbetsmarknadens AI-råds rapport från februari 2026 understryker dessutom att Sverige saknar tillräcklig statistik för att ens mäta AI:s effekter på arbetsmarknaden i realtid. Man vet alltså inte exakt var smärtan uppstår, för man har inte verktygen för att se den. Det är ungefär som att köra bil i dimma och sedan publicera en debattartikel om trafiksäkerhet.

Skattefrågan som alla undviker

Nära 60 procent av Sveriges totala skatteintäkter kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det är det finansiella fundament som betalar sjukvård, skola och pension.

Nu automatiseras arbete bort. Inte av skattebetalande löntagare, utan av AI-system ägda av bolag som beskattas som vilka aktiebolag som helst med 20,6 procents bolagsskatt och dessutom har rika möjligheter att planera ner den beskattningsbara vinsten. Nationalekonomiska Föreningen konstaterar att AI-driven automatisering kan kräva en förskjutning i skatternas balans bort från skatt på arbete mot skatt på kapital för att skatteintäkterna ens ska bibehållas på nuvarande nivå.

Det är ett strukturellt problem av historisk dignitet. Det är inte ett problem som löses av en välformulerad DI-debattartikel. Det kräver politiska beslut, omfördelningsmekanismer och en finanspolitisk reformation som ingen av de etablerade partierna i Sverige ännu har vågat sätta ord på.

Transparensgapet som ingen pratar om

En granskning från World Benchmarking Alliance av 200 av världens mest inflytelserika digitalbolag, ett urval som kräver en omsättning på minst 30 miljarder dollar, 30 000 anställda eller utsläpp över en miljon ton koldioxidekvivalenter, visade ett häpnadsväckande resultat: inte ett enda av dem redovisar hur deras AI-system faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Noll av 200. Principdokument finns. Handlingsplaner finns. Bindande redovisning av faktiska konsekvenser existerar inte.

Det är inte en bisats. Det är kärnan i problemet. Man kan inte förhandla ett samhällskontrakt med parter som inte är transparenta med vad de gör. Och man kan inte granska det man inte ser.

EU:s klocka tickar medan Sverige diskuterar

EU:s AI-förordning träder i full kraft den 2 augusti 2026. Sverige hade i mars 2026 ännu inte fullt ut formaliserat sin tillsynsstruktur. En regulatorisk sandlåda ska vara på plats exakt samma datum. Post- och telestyrelsen, PTS, och DIGG har fått gemensamt uppdrag att övervaka AI-utvecklingen. Arbetet inleddes formellt under våren 2026.

Böter vid överträdelser kan uppgå till 35 miljoner euro eller tre procent av global omsättning. För ett bolag som Spotify med en omsättning på 15 miljarder euro kan maxboten för förbjuden AI-praxis uppgå till drygt en miljard euro.

Det är ett regelverk med tänder. Men reglering löser inte frågan om omfördelning. Det löser inte skattefundamentets urholkning. Och det löser inte att de som bär störst risk i AI-omställningen är de som har minst inflytande över hur den utformas.

Vad ett riktigt samhällskontrakt faktiskt kräver

“AI blir ett hot om vi står vid sidan om och passivt åser en teknik och samhällsförändring utan att agera och koppla den till våra övergripande strävanden om en bättre tillvaro för alla.” AI-kommissionens färdplan för Sverige, SOU 2025:12

Område	Nuläge	Vad ett verkligt kontrakt kräver
Beskattning	AI-bolag beskattas som vanliga aktiebolag med 20,6 procent	Robotskatter kopplade till automatiseringsvinster och kapitalomfördelning
Arbetsmarknad	Reaktiva omstruktureringsstöd efter att jobben försvunnit	Proaktiv kompetensutveckling och kortare arbetstid med bibehållen lön
Transparens	Principdokument utan bindande uppföljning, noll av 200 bolag redovisar	Lagstadgad redovisning av AI:s påverkan på rättigheter och sysselsättning
Demokratisk kontroll	Techbolag sätter agendan och skriver policydokument	Politiskt ledarskap med mandat, resurser och oberoende tillsyn
Tillgänglighet	Dyra prenumerationstjänster och kompetensgap	AI som allmännytta likt el och internet, med offentlig finansierad utbildning
Statistik	Sverige saknar realtidsdata om AI:s arbetsmarknadseffekter	Nationell mätinfrastruktur för att se konsekvenserna innan det är för sent

Vem kontraktet verkligen gynnar

En debatt om AI och samhällskontrakt som undviker frågan om makt är en ofullständig debatt. Teknologin är inte neutral. Den formas av vem som finansierar den, vem som äger den och vem som sätter villkoren för dess användning. Just nu är svaret på alla tre frågorna: ett fåtal extremt kapitalstarka aktörer i USA och Kina, med en dominans på molntjänstmarknaden som AI-kommissionen beskriver som närmast total.

Den som arbetar på ett lager, i en callcenterkedja eller som redovisningsekonom möter en helt annan AI-verklighet än den som skriver debattartiklar i en finanstidning på Brunkebergstorg. Ett samhällskontrakt som inte adresserar det klassperspektivet är inte ett kontrakt. Det är ett dokument som de mäktiga skriver, som de svagare förväntas skriva under.

Frågan är inte om AI kräver ett nytt samhällskontrakt. Det gör det uppenbarligen, och med stor brådska. Frågan är om beslutsfattare och medier är beredda att driva den frågan med den skärpa och det obehag den kräver, eller om man nöjer sig med att publicera välformulerade debattartiklar som låter alla nicka och ingen tvingas göra någonting.

Det är en konst i sig, om än en ganska värdelös sådan.